Varför tyska ryttare inte krockar…

Hej!

Äntligen fungerar mitt internet igen; det lyckades ändra sina inställningar alldeles själv så att jag plötsligt inte hade några pengar kvar. Och utan pengar- förstås ingen anslutning.

Här är det full fart som vanligt. Helgen som var var Steffen Brauchle här och tränade med Mareike, så då är det inte bara fullt upp för oss utan också för hästarna. De två närmsta tävlingarna nu är Kladruby i början av april, och sedan Bliedensdorf  (med reservation för stavningen) där även Steffen ska tävla, så de körde dels de hästar som ska med till Kladruby (dressyr- resp maratonspannet), och dels måste de bestämma vem som ska köra vilka på nästa tävling, och vilken häst som ska gå var i spannet. Och snön har försvunnit, så det gick att köra ute första gången, och hästarna ar också fått komma ut i hage igen; det var förstås uppskattat.

Helgen innan det var det fälttävlansträning, med fullt av flyttbara terränghinder i stora ridhuset. Det innebar att alla vi andra fick tränga ihop oss i lilla ridhuset, och det kan vara ganska spänande att vara flera ryttare samtidigt som två longerar i ett 20*40-ridhus. Det kräver viss planering, och man kan inte sitta och titta ner… (But do not try this at home, det finns garanterat säkrare sätt att lära sig… )

Ridlektionerna fortätter som innan. Av våra hästar har jag mest ridit Tango, men förra veckan hade jag Sunrise en lektion. Gert har inte sett henne förut, och han var helt begeistrad; “En fantastisk häst”. Så rider jag förstås också lektion på Corazon, och vi jobbar (precis som med de andra hästarna) vidare på lösgjordheten; att han ska kunna gå riktigt lång och låg med aktiva bakben för att få upp ryggen. (Och då menar jag lång; jag ska helst bara hålla i spännet på tygeln och den ska fortfarande vara sträckt, för att hästen söker kontakt med bettet), och när det fungerar även övergångar mellan skritt och trav resp skritt och galopp. Så den gyllene grundridningen med andra ord.
 I dag har jag dock ridit ut på Corazon; jag har varit ledig, och all snö och is är borta (“Broddar? På en dressyrhäst?”). Helt underbart, trots dressyrsadeln (som är jätteskön, om man inte försöker korta stiglädren för att kunna stå i lätt sits). Jag ser fram emot att kvällarna blir ljusare och ljusare, så att det blir lättare att ge sig ut även efter jobbet.

Nu är det bara vå veckor kvar tills vi åker iväg på träningsläger; först blir det tre dagar i Lähden och sedan tre dagar i Riesenbeck (där VM går i år…) för de tyske landslagstränaren. Men jag återkommer innan dess (om datorn vill). Nu är det kvällsmat!

Nu börjar det…

Det märks att tävlingsterminen börjar närma sig. Steffen Brauchle, som ska tävla unghästarna i år har varit här en gång redan och kört dem och tränat med Mareike, och han kommer tillbaka igen i början av nästa vecka. Och i går var den tyska landslagstränaren i fyrspann här och tittade; Mareike är med i landslaget från och med i år. Det innebär att tränaren kommer hit med jämna mellanrum och dels tränar (förstås), men också kollar in stall och hästar för att se att allt ser bra ut. Så gissa vad vi gjrode i förrgår… Städade, tvättade hovar och putsade selar. Men han var nöjd och tyckte att Mareike hade bra hästar, så det är ju lovande för det här årets stora mål: VM i Riesenbeck i augusti.

Eftersom jag är så dålig på att skriva nu så har det hunnit hända ganska mycket sedan sist. När Mareike och Andrea var i Dubai dog en gammal beknt till dem som bodde här på gården de sista månaderna (han fick en stroke tidigare och kunde inte klara sig själv), så idag har vi haft avskedsfest för hans assistent Klaudia, som åker hem till Polen i morgon.
Dessutom har Victor börjat jobba här; han har varit här en vecka ungefär. Han är i trettioårsåldern och kommer från Litauen eller Tjeckien (jag är inte säker), men har bott länge på Irland och i Wales, så han pratar förstås väldigt bra engelska. Och han pratar mycket. Han ska också jobba här som hästskötare, och tanken är, vad jag vet, at han också ska med på tävlingar i sommar.

Vi har också en ny häst som jag inte har berättat om än: Daimondo. Han är fyra nu (dvs inte mycket mer än tre) och kommer från Holland. Mareike och Andrea köpte honom för jul, och han var körd några enstaka gånger när han kom, men är inte inriden. Annars påminner han lite om Bravour, och rör sig väldigt bra, så de kommer nog att se väldigt bra ut tillsammans om några år. Dessutom är han- till skillnad från alla andra holländare här- ganska cool, och har som ett extra plus inga problem med att man grejar med öron eller pannlugg; det uppskattas av mig! (Nästa gång jag ska köpa häst kommer säljaren att få utstå en del konstiga frågor -”Går den att knoppa? Varje dag eller bara ibland?”) Tango, till exempel, verkar dock lita på mig, så vid senaste tandkollen fick jag ge lugnande (kanylen var redan ditsatt, men han fick spelet när de kom med hela sprutan), men jag har fortfarande inte lyckats knoppa pannluggen. Med onm har jag en misstanke om att de bremsade öronen hos förra ägaren, och att det är därför han både är rädd om öronen och pannluggen, och för veterinärer,  men det går ju inte att veta säkert.

Dessutom har jag en extra häst som jag rider på fritiden nu; Corazon heter han och är en av inackorderingarna här. Tyvärr vet jag inte vad han har för stam, men det är en jättefin häst, fem år nu precis. Hans ägare är gravid och har lovat sin man att inte rida, utan hon frågade mig. Jag får dessutom lektioner för Gert även på honom, så nu rider jag mellan tre och fyra lektioner i veckan. Det är nästan så att det är förvirrande att inte ha någon som står i mitten och talar om vad man ska göra…
Men jag vågar påstå att det går framåt med ridningen i alla fall; jag hoppas och tror att mina händer (som har varit det jag har fått höra mest om) och sitsen är bättre nu (jag frågade faktiskt om sitsen i förra veckan, och han tyckte att den är “i stort sett bra”, men jag vet vad jag ska jobba på i alla fall…), och jag känner när jag rider att jag nog har utvecklat min känsla ett snäpp till. Det ska bli väldigt kul att ha lektioner igen så småningom!

Dessutom har vi fått riktig vinter här; i dag var det bara några minus och kramsnö, men annars har det varit mellan tio och tjugo minus på nätterna i en vecka ungefär. Vattnet i stora ridhuset har frusit, så de sju hästarna (eller numera är de sex stycken; Dora är såld och åkte i förrgår) där måste vattnas i hink. Och vi gör förstås allt vad vi kan för att det inte ska frysa på fler ställen. Dock gör snön att våra hästar inte får gå i hage (inga hästar här har brodd), utan de dagarna de är lediga longeras de i grimma (Vilket jag aldrig har gjort förut, och jag förstår varför. Det är inte lätt att hålla en häst i bara grimma och lina, om den är på bushumör.) bara för att de ska rastas lite och inte stå i boxen hela dagen. Sådant ger mig viss hemlängtan! (Likaså att jag inte kan rida ut på Corazon för tillfället; vi hann med en gång innan snön kom, men han har inte heller brodd, och jag vet att det finns is under snön men jag vet inte var…)
Men nu är klockan mycket, och jag måste upp i morgon…  Jag ska (återigen) försöka skärpa mig med skrivandet; vi hörs!

Ensamma hemma

Ensamma hemma I fredags åkte Mareike och Andrea iväg på en veckas semester (välbehövlig sådan); kryssning i Dubai med mera. Så jag och Eliska har hand om “våra” hästar själva den här veckan, och har med andra ord en del att göra. Jag har inte jättemycket ridning, men de nyblivna tvååringarna ska hälsas på och få havre varje dag (Vi gjorde ett försök att ta hem dem innan Mareike och Andrea åkte, och Jag kan bara säga- träna era föl att bli ledda när de är små, det är väldigt mycket lättare. Annars har vi ingen snö och jag skulle till och med tro att gräset växer, så de klarar sig bra ute.), gödselstacken ska skottas upp med hjullastare (Jag lär mig allt möjligt här; jag har ju kört traktor innan, men inte en sådan här maskin) och så förstås utsläpp och fodringar. Och sopande; Enrico som kommer och mockar nu sopar inte, och bland det sista Mareike sa innan de åkte var “Keep the stable clean”. Dessutom är det rena vårvädret, och snödropparna blommar, så varför inte vårstädning också? I dag har jag ridit lektion på Tango. Det gick faktiskt rätt bra. Han var hemskt stel, men idag kändes det faktiskt som om jag ändå red ganska bra, och jag tror att både jag och Tango sover gott i natt. Men innan dess måste jag ut en sväng och kolla så att allt är släckt och stängt.

God fortsättning!

Nu! Jag har tid att skriva, och internet fungerar som det ska. Samtidigt! Med andra ord; förlåt at tjag inte har skrivt på ett tag, men dels har internet inte alltid varit så särdeles samarbetsvilligt och dels är vi fortfarande en person kort efter att Attila slutade, så jag och Eliska har fullt upp. Det stora problemet den här veckan har varit mockningen. Tidigare har Reinhard, trädgårdsmästaren, ryckt in vid behov. Han är förstås inte jättevan, och dessutom lite rädd för hästarna, så när Andrea “Westerntränaren” sa till honom att han inte gjorde ett bra jobb så fick han nog. Det har varit andra här och mockat också, men ingen av dem kunde den här veckan, så både jag och Eliska fick vasin extra ledig dag förra veckan för att vi ska kunna jobba och mocka hela den här . Dessutom åker Mareike och hennes mamma till Dubai i morgon på lite välförtjänt semester.  Det har å andra sidan inneburit att jag har fått träna på att köra hjullastare hela veckan, så att någon kan skotta upp gödeslstacken.
Nåja, hur som helst så började det en ny tjej idag som skulle mocka. Hon dök upp iförd make-up, glittriga öronhängen och civila kläder, men mockade gjorde hon i alla fall. Och den 21 dyker det upp en kille från Tjeckien som ska börja jobba här; det är spännande nästan jämt…

Jag har ju dessutom varit hemma på “jullov” två veckor, varav en ägnades åt att sälja granar, en halv åt att fira jul och en halv åt att träffa kompisar. Helt underbart, jag börjar onekligen få lite hemlängtan ibland.

Annars har det hunnit hända en hel del medan jag har varit borta. Det första jag fick höra talas om när jag kom tillbaka var att Zamba hade dragit med sig Cash och stuckit med vagn och allt när Mareike och Andrea höll på att spänna ifrån. Som tur var blev ingen skadad förutom blåmärken (bara vagnen fick smärre blessyrer), men de sprang in hagarna och hade ner en del staket. Stackars Cash var nervös de nästa gångerna vi skulle spänna för (Han är rolig- störst av allihop, men han verkar tro att han är väldigt liten), men Zamba har inte brytt sig alls. Den boven visste säkert precis vad han gjorde…

Precis som innan rider jag två lektioner i veckan. Numera är de på tyska istället, och faktum är att det är lättare att rida lektion på tyska än engelska; dels eftersom Gert av naturliga skäl är bättre på tyska så att det verkligen blir rätt termer, men också för att tyskt och svenskt “hästspråk” är rätt så lika varandra. Det är ju inte konstigt, med tanke på hur mycket vi har hämtat från Tyskland på den punkten, men som sagt underlättar det. Det handlar fortfarnade mycket om sitsen och ffa händerna. Men jag tror i alla fall att det går framåt (och jag har ju bara ridit för honom i kanske tre månader; det känns som mer) och efter senaste lektionen tyckte Gert att “det blir ju roligt tt se vad de säger när du kommer tillbaka till Sverige.” Och så berättade han att han en gång hade hämtat Lussan (efter lite gissande och frågande från min sida kom vi fram till att det var hon) på flygplatsen när hon skulle till hans tränare (vet tyvärr inte vem det är) för att titta på en häst. “Hon satt ju fint, men hon påverkade inte riktigt bakbenen på hästen”. Där ser man…

Men nu ska jag sova, jag håller tummarna nu för att internet ska fortsätta fungera!

 

Fullt upp…

Nu har det gått lite för länge sedan jag skrev sist igen, och det har hunnit hända ganska mycket sedan sist. Mischa Freund har varit här en gång till och haft träningar. Jag förstår inte hur han bär sig åt; oavsett hur bra väder det har varit innan lyckas han pricka in den regniga helgen… Och att åka vagn när det regnar är kallt; det tycker till och med jag. Men även om det är mycket att göra och kallt, så tycker jag att det är kul när det händer något som inte riktigt är vardag, och det är förstås intressant att se också. Jag var maratongroom igen, och det var ganska mycket maraton den här gången; först med två vanare hästar och Wanita (första gången maraton, andra gången fyrspann) och Bravour, och sedan i princip  tävlingsspannet. Unghästarna fick förstås ta det mycket lugnare, men även med de äldre hästarna hanlade det om kontroll. Det hjälper ju inte att köra fort på tävling om man fastnar…

Attila har åkt tillbaka till Ungern och kommer inte tillbaka; mer jobb för mig och Eliska men faktiskt lite skönt att inte behöva hålla ordning på honom hela tiden… Problemet är väl egentligen mockningen, men det verkar också lösa sig nu. Det ringde en tjej i tisdags och vill börja jobba i stallet. “Perfekt”, sa frau Harm, “Du kan börja imorgon” De bestämde att hon skulle komma vid halv nio, så Mareike väntade. Och väntade. Och väntade. Men ingen kom, ingen hörde av sig och ingen här har hennes telefonnummer… Men som sagt verkar det ordna sig i alla fall. (Jag har inget emot att mocka, men man sk ju hinna med hästarna också.)

Dessutom har det snöat här. Bara blötsnö, och de är nästan borta igen, men det har snöat!

I dag körde Mareike fyrspann på morgonen, efter att jag var klar med fodringen. Planen är att Bravour ska g som förlöpare nästa år, och han är ju ite så mycket körd i fyrspann. Dessutom blir han ganska het när det är fler hästar och förlöparna drar ju inte vagnen, de ska mest bara se fina ut i dressyren, så han behöver öva… Men i dag kunda han skritta flera varv både i börja och slutet utan problem, och Mareike började också med öppna; Sunrise (som också var förlöpare) kan ju redan allt eftersom hon är ridhäst också, och dessutom tävlade förra året, och Bravour var också fin efter ett tag, när han förstod vad det gick ut på.
Jag hann rida Sepp också före lunch, och efter lunch hjälpte jag först Eliska med treåringarna Alvaretta och Las Vegas (håller i när hon hoppar upp, och står sedan i mitten med en pisk utifall att), och red Tango, plockade iordning i stallet och fodrade, och så var den dagen slut…

Det är inte länge kvar tills jag åker hem över jul heller; den 16/12 går bussen från Lübeck, och sedan är jag ledig två veckor. Det ska bli skönt, även om jag förstås kommer att jobba en del hemma också.

Försökte lägga upp en bild från tävlingen också, men datorn ville inte och jag vill sova. Men vi hörs!

Lentföhrden, Preis der Famillie Josef Wulff- tävlingsdags för mig!

Så var det dags. Den här veckan har ägnats ganska mycket åt programridning med Mareike, inte minst sedan hon insåg i måndags att jag hade fått fel program…
I morse var jag i stallet typ tjugo i sex oxh fodrade, och knoppade och fixade det sista med hästarna. Jag fixade det mesta igår, men förutom knoppning, borstning oh förstås svarta hovar så hade vi lite kvar att packa (till exempel behövde ju Eliska ha en sadel att rida i igår eftermiddag). Det gick fortfarande inte att knoppa pannluggen på Tango, men jag kunde stå på en pall!! Han krånglade bara lite om de två knopparna nämast öronen, men enorm skillnad mot Riesenbeck i somras, när ha stod på bakbenen, jag hände i manen och Mareike i gimman… Fast jag börjar fortfarande närmast manken på honom.

Vi var ute i god tid och kom fram först till tävlingsplatsen. Det är mycket här som fungerar annorlunda mot i Sverige. Ryttarmeddelandet kommer på posten, och startlistorna får man en timme innan klassens startar och fasta starttider finns bara i lite högre klasser. Startlistorna var inte klara när vi kom, så vi fick vänta (fast det fanns en bra cafeteria med varm choklad).
Eftersom det var hela 38 starter i min klass (som inte alls är så prestigefylld som namnet antyder), så skulle vi rida två inne på banan samtidigt, och jag och Do Marina skulle rida i andra paret, så vi lastade ut direkt, och jag börjde rida fram. Hon kändes ganska fin och avslappnad i slutet av framridningen, och likaså när vi red in på banan, men sedan… Sedan, när speakern upplyste publiken om vilka som var innen på banan sprakede till gansla ordentligt i högtalarna. Do Marina blev rädd, och vi höll på att preja det andra ekipaget innan jag fick stopp. Vi hann rida några varv på en volt framför domaren och närmast högtalarna innan det var dags för start, men hon var fortfarande spänd.
När man rider programmet två och två går det till så att man ställer upp jämte varandra vid X och hälsar. Sedan ber domaren det ena ekipaget göra en framdelsvändning så att det står vänt åt andra hållet, och så rider man programmet åt varsitt håll (och håller till höger när man möts, även om amn kommer från vänster varv…). Vi fick förstås göra framdelsvändningen, och det är väl tur att den inte ingår i bedömningen… Annars gick det mesta bra, även om hon fortfarande var spänd, med travinslag i skritten och en mindre bra övergång frän skritt till galopp. Det som kändes bra var att jag red ändå; annars är det ju lätt att fastna i handbromsen om de är lite spända. Vi fick 5,5. (Inte ens bedömningen är densamma som i Sverige, här får man ett betyg för hela programmet, istället för en poäng för varje bedömningsgrupp.)

Efter ritten bytte vi häst påtransporten på en gång, och när det var klart trodde Mareike att jag hade ungefär 35 minuter kvar till start, men det visa sig vara ganska mycket mer; först var det tre par kvar och sedan var det fem… Tango kändes i alla fall fin och framförallt avspänd på framridningen; jag hade trott att han nog skulle vara lite stissig på tävling, men ingenting. Själva programmet kändes också bra (vi slapp dessutom framdelsvändningen); inga direkta missar men spårade inte riktigt hela tiden i galoppen och lite sådant. Vi fick 5,8.
Vi var inte placerade, så jag skrittade honom på framridningen medan Mareike bytte till till tävlingskläder, och sedan red hon båda hästarna i nästa klass, där hon kom femma på Do Marina. (Den klassen vanns av Bo Kristofferssons dotter på en fin isabellponny). Vid det laget hade klockan hunnit bli två, och alla var hungriga, så vi lastade hästarna,, och gick upp och åt lunch innan vi åkte hem igen.

Väl hemma ar det lagom att ta hand om hästarna, göra “inhalation” med Sepp, plocka ur bilen och fodra. Men det har varit en rolig dag, och jag är nöjd; med tanke på högtalarljuden och att det här var första tävlingen i Tyskland, första tävlingen på ett år för mig och första tävlingen med de här hästarna. Jag har ingen aning om när det blir nästa gång, men inte före jul i alla fall (Och jag åker ju snart hem, dessutom).

Och jag fick faktiskt en rosett; Mareike gav mig sin efersom hon tyckte att jag skulle ha en från första tävlingen i Tyskland.

Det drar ihop sig…

Det är inte klokt vad fort tiden går! (Jag vet att det är en klyscha, men som någon sa i en film jag så nyligen “Det finns en anledning till att klyschor blir klyschor”.) Det är bara tre vekor tills jag ska åka hem över jul, och så kommer jag tillbaka hit igen strax före nyår. Det ska självklart bli jäteskönt att komma hem, men två veckor utan hästar, hur ska det gå..?

Något annat som också närmar sig är tävlingen; i övermorgon är det dags! Det är en hel del som är annorlunda med att tävla i Tyskland. För det första får man ha spö på de allra flesta tävlingar. Dessutom rider man två och två innen på banan, om det är för många startande, och med två domare. (Vilket det är i min klass.) Då stller man upp på varsin sida om X, hälsar, och sedan får den ena ryttaren order om att göra en framdelsvändning så att den står vänd åt andra hållet, och rider programmet med början mot A istället.
Jag skulle rida programmet för Mareike i måndags, men då visade det sig att jag hade fått fel program, från den nya programboken som börjar gälla vid årsskiftet, så det var bara att lära om. Men det gjorde inte så mycket, för det gamla programmet är roligare än det nya som jag fick först. Det heter A6, och innehåller 10 m-volter i trav, övergångar mellan skritt och galopp, mellantrav under lättridning, ökad galopp (tror jag), överstrykning i galopp och ryggning. Så lite annorlunda än i Sverige. Dessutom måste man ha tyglarna på höger sida halsen, jag har haft dem på vänster så länge jag har ridit och det känns jättekonstigt att byta, men det är väl bara att vänja sig… Annars har båda programridningarna gått hyfsat bra, så nu ska både jag och hästarna hålla ordning på nerverna också.

Förutom programridningarna har jag ridit lektion för Gert både i måndags och idag. I måndags red jag Do Marina. Vi jobbade mycket med övergångar mellan skritt-galopp och sedan halt-galopp (förutom det vanliga med sitsen och lösgjordheten) för att verkligen få igång bakbenen, och det gick ganska bra. Idag red jag Tango, som var rätt stel från början (Mareike red igår, kanhända hade han lite träningsvärk?) men fin på slutet. Det inebar förstås en massa lösgörande arbete (på volten och åttvolten i skritt och trav, och dels “crossing”, dvs att hans ska trampa framför och förbi med inre bak och så att hela tiden sträva efter att halsen ska bli längre (utan att han får sträcka ut sig, förstås)), och sedan jobbade vi med halvhalter. Och jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur glad jag är att jag (det var ju mitt förslag att jag skulle rida för honom) har hittat en tränare till som är så noga med basic, så att det inte bir cirkuskonster av det hela…

Annars är det mesta som vanligt. Om någon vecka kommer det en ny häst, en treåring som Mareike och Andrea köpte när de var iväg i helgen. Dessutom är tyskakursen snart slut, lite trist men samtidigt ska det bli skönt att få lite mer tid de kvällarna. Sista gången är det meningen att vis ska ta med oss något ätbart från våra hemländer, så jag ska baka lussekatter i helgen!

Vi hörs!